Efter en helg med kalas för Cornelis som fyllt 7 år (men även smygstart inför min födelsedag) är nu vardagen här igen. Den här måndagen startade jag tidigt i på US i Linköping för ett besök hos ortopeden. Tog faktiskt med mig Olle denna gång, tidigare har jag åkt själv på besöken men vissa gånger har det känts tufft. Det sitter så mycket innanför de där väggarna. Jobbigast är det att jag på något sätt söker svar och funderingar kring min första tid där som jag inte minns så mycket av. Man är ju totalt utlämnad och inget minns man, det är en märkligt känsla. Men, min axel är snart en tre år lång historia som fortfarande pågår. Har gjort så många röntgenundersökningar men även operationer och ultraljud utan att något egentligen blivit löst. Jag kan nämligen inte rotera ut armen eller föra in armbågen mot kroppen. Många har ju försökt hjälpa mig också genom att dela sina erfarenheter och det uppskattar jag. Men detta är så unikt och det skrämmer mig. Läkaren visade mig idag några plåtar från 2019 där man ser en massiv inflammation runt bröstmuskeln och bak mot skuldran. Jag kan inte minnas att denna informationen nått mig förrän nu. Men troligtvis kändes det inte som en stor grej i sammanhanget med två amputerade ben och nio fingrar. För mig är detta dock fortfarande ett problem. Det svar han kunde ge mig nu var att orsaken till det hela är att jag drabbats av en dödlig infektion som angriper hela kroppen kort och gott. I höstas när jag träffade honom fick jag valet att förlänga en sena eller kapa armen och rotera den. Inget beslut känns riktigt självklart, men att kapa armen är lite mer än jag orkar med. ;) Samma val kvarstår efter dagens besök och det är så läskigt eftersom det är så unikt och inga garantier kan ges, det finns såklart även risker. Jag har inte råd att bli sämre så detta kvarstår som ett väldigt ångestladdat beslut. Inte bara det utan detta med operationer i det stora hela känns så jobbigt efter allt jag gått igenom. Det spelar ingen roll att jag sövts 100 gånger liksom. Nästa steg blir iaf en ny MR för att få lite färska bilder. Han är fin min ortoped, han ger mig trygghet och det känns bra. Efter besöket träffade jag anhöriga till en person som i detta nu ligger svårt sjuk i sepsis. Blir så ledsen när fler familjer drabbas och det ligger mig så varmt om hjärtat. Önskar att ingen skulle behöva gå igenom det jag gjort, men det händer hela tiden. Livet är så orättvist och sepsis kommer så oförberett. En riktigt hemsk sjukdom.Vi hade ett fint samtal och jag tänker mycket på dem. Många minnen från min tid för snart tre år sedan kom tillbaks. Enda skillnaden var att nu känner jag inte en ångest längre av mitt trauma, jag känner mig så redo att få nå ut till fler. Kändes otroligt fint att jag fick visa mitt stöd och berätta min historia för dem idag. Vi skrattade och vi grät. Jag har hittat tacksamheten gång för gång över mitt liv, försöker påminna mig så ofta det går. [caption id="attachment_1631" align="aligncenter" width="768"] Vädret var fint, tänk att solen skiner så vackert medan tiden stannat upp för andra.[/caption] [caption id="attachment_1632" align="aligncenter" width="768"] Obligatorisk lunch på ChopChop I Mjölby.[/caption] [caption id="attachment_1633" align="aligncenter" width="719"] Här inne tillverkades dessutom mina första proteser.[/caption]
