Jag tänkte börja sammanställa veckorna som går. Den första veckan att sammanställa blev minst sagt dramatisk. Det har väl inte kunnat undgå någon att det finns personer i vår värld som gör den mycket mörk. Jag har varit rätt så matt sedan i torsdags när kriget utbröt. Våren har alltid varit den årstiden jag älskat mest på hela året. Både jag och barnen fyller år, dagarna blir ljusare, krokusarna tittar upp ur den frusna marken och solen är fylld av kraft efter vinterns vila. Det är så mycket växtkraft nu, i mina fönster kan jag nästan se från dag till dag hur växterna kommer till liv. Men efter våren 2019 har den också fått en annan betydelse för mig, mycket ångest. Mars månad var den sista månaden i mitt liv som jag kunde gå, springa och stå med mina fötter. Den sista månaden jag kunde känna med mina händer och som jag gjorde min sista arbetsdag som frisör. Mars som är min födelsemånad hade kunnat bli min sista månad i livet. Jag var så fast besluten om att 2020 skulle jag kunna skapa nya positiva minnen för att kunna dränka det som var ångestfyllt inför mars månad. Så kom pandemin och raserade mycket av det som jag hade siktet inställt på. Som vi alla vet har den ju hållit sig kvar även under 2021. NU när det började se ljusare ut, då utbryter ett krig i Europa just vid tidiga våren, lagom till mars. Detta är tredje året på rad vårens rus sviker mig. Det är som att våren bestämt sig att aldrig blir densamma igen. Men vem kan beskylla våren för detta svek? När naturen växer till liv och solen är som kraftigast? Kanske är det väl att människans mörker kommer när naturen är som starkast? För att ge hopp, för att påminna och för att sprida det ljus som vi alla behöver i dessa tider. Jag var så ledsen när jag var tvungen att byta rum på US i Linköping. Från mitt rum kunde jag ligga och se ut när trädens knoppar slog ut, jag fick se att livet därute var pågående medan mitt stannat upp. Det gav så mycket hopp. Från det nya rummet såg jag ingenting, väggarna utanför skvallrade varken om väder, växter eller liv. Att inte följa något att hålla fast vid var tufft. Instäng innanför väggarna utan att ha förmågan att ta mig ut på egen hand. Så nog kan vi i dessa tider tacka våren för dess kraft om hopp den ger oss. Jag tänker inte sörja en tredje vår igen. Nu tar jag tillbaks den. Ja visst gör den ont nät knoppar brister... Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar, då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. <3 Karin Boye
