Det är ett ämne som jag tänkt på så länge.Samtidigt som man pratar om människors lika värde, att alla är lika eller olika och att man ska ge människor samma förutsättningar eller särskild behandling, så är alla de påståenden långt från det verkligheten ibland speglar. Detta enligt mina egna uppfattningar och erfarenheter. - Han sitter i rullstol, hon har ADHD, det kanske är autism? Det måste vara en npf-diagnos. Hon är handikappad och han är homosexuell, eller kanske trans? Där är någon som föddes som tjej men identifierade sig som kille. Vi är snabba med att döma och döma ut med hjälp av den otroligt lilla informationen som du fått av en annan människa. Det är som en fixering att vi ska vara något mer än bara människor. Alla dessa etiketter om sexuell läggning, avvikande personlighet, diagnoser eller funktionsnedsättningar känns bara som att de är etiketter på vilka vi har att göra med i våra möten och samtal med varandra i samhället. Såklart kan alla vi människor ha utmaningar och svårigheter i det vi bär på. Men vad gör dessa negativa aspekterna med oss egentligen? I slutändan är vi alla människor och behöver likvärdiga saker i våra liv. Mat, sömn, kärlek och inkludering. Men allt detta om vad en människa är hamnar i skuggan av funktioner och diagnoser. Är det sunt att vara så fixerad?Att jag är amputerad både här och där säger ingenting om mig själv och jag vet människor som anses vara inom normen men har mer funktionsnedsättningar än mig.Det var därför jag ville synas på Instagram från början. För att slå hål på myter.Ändå har jag märkt att jag blivit bemött på så olika vis beroende om jag suttit i rullstol utan ben eller varit gående med dolda proteser. En obehaglig skillnad. Alltid med fokus på vad jag inte klarar av. Endel frågar även vad jag kan och klarar. Frågar man någonsin en normativ människa vad de INTE kan och har fokus på detta?Jag är inte funktionsnedsatt eller något där emellan. Jag har funktionsmöjligheter.Det vet ju ni som följer mig såklart. Puss & Kram 🥰
