Jag var med på ett hörn i podden Tabberas1 som Frida och Klara kör två dagar i veckan.Älskar den podden alltså, de är så härliga och proffsiga samtidigt. Klara frågade mig förra veckan om jag ville vara med och prata om funktionsnedsättningar, så det gjorde jag. Det är så komplext att prata om eftersom många människor har olika förhållanden till sina icke-funktioner. Jag ser ju inte ens mig själv som handikappad, funktionsnedsatt etc. och det här heller inte så viktigt för mig vad man säger. Medan det kan vara extremt viktigt för andra.Jag föddes ju inte med den här kroppen, den kom liksom till långt senare när jag höll på att dö i sepsis. Kanske är det därför jag ser på mig själv precis som jag tidigare gjorde? Jag går liksom inte och tänker på det särskilt ofta att jag saknar ben eller fingrar. Förutom när jag lägger mig för kvällen eller stiger upp på morgonen. Det tar inte upp så stor del av mitt liv. Kanske för att jag inte vill känna mig hindrad av det? Absolut blir jag påmind de gånger jag inte kan springa spontant eller famlar i självscanningskassan på Ikea. Men jag har ju skapat ett liv efter mina förutsättningar och känner att det funkar bra. Jag ältar inte och jag vill inte vara ett offer. Jag står gärna på ett dansgolv en lördagskväll och jag tror knappast någon skulle ana vad jag gått igenom vid första anblick. För att jag ändå är som tidigare. Sjukdomen har förändrat mycket, men den har inte förändrat vem jag är och vad jag gillar. Så var inte rädd att bjuda mig på fest eller aktiviteter, jag är på! (finns dock vissa saker jag skulle tacka nej till pga tråkigt och kanske då använda min funktionsnedsättning som ursäkt.) Det är ett bra ess i rockärmen att ta till ibland.Låt en människa få leva fullt ut. Lyssna på avsnittet här.Punkt & Kram Med eller utan ben och fingrar, samma person men med traumatiska upplevelser i bagaget. Här på GC ett år innan jag blev sjuk. Klassisk sommaroutfit från 2018. Klart man saknar det som dog. Det är svårt att förstå att jag inte har de där delarna kvar.
