Jag vill inleda detta med att berätta att jag inte ber om hjälp eller tips osv på hur situationer kan lösas. Det finns lösningar till allt, det vet jag. Mitt mål är och har alltid varit att leva så vanligt som möjligt trots begränsningar.Nu i början av april hade det gått tre år sedan jag insjuknade i infektionen som ledde till en septisk chock, med döden flåsandes i nacken, till respirator och koma i flera veckor, till en sargad kropp, till en hudtransplantation, till en amputation av ben och fingrar, till en hörselnedsättning och så mycket mer. Idag har min familj och mina barn har en mamma med funktionsnedsättning/funktionsvariationer eller varför inte funktionsmöjligheter?En "funkismamma".Jag har hela tiden kämpat för att se möjligheterna med de funktioner jag har kvar. Men att säga att livet är lättare nu vore som att ljuga. Självklart påverkas jag hela tiden, självklart är det jobbigt, självklart är jag arg/ledsen/sorgsen och hopplös ibland. Allt annat vore konstigt?Däremot har jag styrt och anpassat min vardag så pass att jag sällan tänker på det längre, det får bara gå ändå. Men sedan uppstår situationer där det blir väldigt väldigt jobbigt. Situationer som jag hamnar i och inte kan påverka. Det sista jag vill är att barnen ska behöva påverkas pga mig. Att nu kunna vara med Stella i stallet och att hon kunnat börja rida igen är ett stort steg för mig. Jag trodde aldrig det skulle gå, förrän nu när jag var redo att testa. Det är ofta jag är ledsen över att inte kunna engagera mig i barnens aktiviteter...Som när alla föräldrar skulle vara med och spela fotboll mot barnen i somras. Stella var så ledsen över att jag inte kunde vara med och det var jag med. Jag ville ju inget hellre än att springa på planen med barnen, jag har ju själv spelat fotboll. Jag vill vara som andra föräldrar.Ett annat steg var när barnen ville åka och bada och det visade sig att en förälder måste vara omklädd. Jag hade absolut kunnat klä om men jag hade inte kunnat varken duscha eller bada ändå eftersom jag då inte hade fungerande proteser för det ändamålet. Fy vad man blir ledsen när mina problem ska gå ut över barnens liv. Det gjorde så ont i mig. Jag förstår ju dock personalens säkerhetstänk men jag hade aldrig åkt dit med barnen om jag inte visste att de skulle klara sig i vattnet. Det var en så stor grej för mig när jag tog beslutet om att jag ensam skulle göra det med dem. Jag var stolt över att våga. Vi kan heller inte besöka skogen eller andra platser där marken är ojämn. Hela pandemin bestod av bilder på att alla var i skogen och grillade korv, överallt! Det kan räcka med att en kullersten är sne på stan så kan jag göra mig riktigt illa. En anna sak...När skolan efterfrågar föräldrar som kan hjälpa att knyta skridskor...Och så pulkabacken, fy fan vad jag vill åka pulka med barnen! Men att gå i snö, i uppförsbacke och ta sig upp och ner i en pulka på egen hand, det går inte! Har gråtit flera gånger jag inte kunnat vara där med dem. Jag kan ju heller inte stå still så länge utan måste röra på benen, men alternativet är att ha med en stol. Är nästan glad om vintern blir snöfri pga det och flera anledningar. Då slipper jag det dåliga samvetet. Glad också över att barnen inte är så små längre och behöver mig på samma vis.För att kompensera och inte hamna i de här sårbara situationerna så tänker jag ofta strategiskt vid aktiviteter. Tex är nöjesparker och museum bra. Vi gör ju mycket annat tillsammans och då är det ofta anpassat efter min energi och ork (men det vet ju inte dem). Ni kanske undrar var min man håller hus i dessa situationer? Av någon anledning så sker alltid aktiviteter den dagen i veckan han alltid är borta, så typiskt. Sedan vill jag ju göra saker med barnen på egen hand, självständigt. Som vilket förälder som helst. Dessutom så har jag en kraftig hörselnedsättning, jag är nästan döv på höger öra efter min sjukdom och drabbades samtidigt av tinnitus. Detta kan göra mig lite extra trött och känslig för ljud. Det är mycket man inte försöker tänka på, det vore så tråkigt då.Men alla dessa steg som har gjort mig till en självständig förälder igen från det att jag inte ens kunde ta hand om mig själv gör mig också så stolt. Precis som när man som förälder blir stolt av att se sina barn bli självständiga är jag så troligt tacksam över att själv kunna vara en självständig förälder efter allt jag gått igenom.Ja det svider och gör ont när man har en dålig dag och när jag måste möta situationer som påminner mig om mina begränsningar blir jag ledsen. Ledsen för sjukdomen, ledsen över de delar av mig som jag sörjer, ledsen över hur livet blev, ledsen över vad vi behövt gå igenom, ledsen att inte kunna vara den mamma jag önskar. Den mamman jag var förut. Men i gengäld hoppas jag på att ge mina barn lite extra pannben, vilja, förståelse och en stor dos hopp om att livet kan vara fint ändå! <3[caption id="1788"] På semstern finns badbenen alltid redo, jag älskar att få bada med barnen![/caption]
