Nu är jag påväg till Stockholm. Idag ska jag spela in podd (min/vår!) sedan blir det en liten PR-turné i huvudstaden.- Tisdag 13:30 är jag gäst i P4 Extra- Tisdag 18:15 ser ni mig i Efter fem på TV4- Onsdag 6:49 hos Morgonstudion på SVTJag ska även gästa en ny pod som Under your skin ska lansera, det ska bli så kul! Men nu över till annat!Ibland, eller ja rätt ofta. Särskilt den första tiden under min sjukdomsperiod så kände jag att omgivningen uppfattade mig som väldigt märklig. Allra helst de som inte kände mig. Hur kunde jag vara så positiv och glad trots allt jag gått igenom? Jag har inget klockrent svar på det. Men när jag gång på gång fick höra misstro från andra så började jag tänka att jag var konstig och skämdes över att jag var glad. Jag kände en skam över att jag inte reagerat så som normen kanske ser ut. Efter ett tag när jag hade ett samtal med min kurator om att ta tillbaks kontroller över mitt liv så fick jag även en knuff automatiskt som övertygade mig om att ingen ska få ta ifrån mig min lycka efter allt jag gått igenom. Mitt trauma bär jag, sorgen lider jag mig igenom men jag är också positiv till att ta kontroll och göra det bästa av mitt liv. Jag förstod att människor skulle ifrågasätta mig, att de skulle undra men jag hade redan blivit fråntagen så mycket som var utanför min makt. Det som hamnat i sjukdomens händer. Resten var upp till mig själv och jag bestämde mig för att tillåta mig vara lycklig. Ingen skulle få ta ifrån mig det jag kan styra över.Vid ett tillfälle fick jag även frågan av en läkare som jag precis träffat hur jag kunde vara så glad? Han tittade på mig med bekymrad blick där jag satt benlös i min rullstol med nyamputerade fingrar som var inlindade i tjockt bandage och log med hela ansiktet. Jag förstod honom på ett sätt men det kan också bli farligt att misstro andras lycka.När jag fick läsa en helt otrolig artikel om Karin som var en av dem som föll ur Jetline på Gröna lund i somras så började jag nästan gråta. Först genom att läsa det hon och hennes man gått igenom under och efter olyckan men främst för att jag läste om Karins sätt att se positivt på det, hennes humor, bus och glädjen till livet. Jag kunde så förstå henne och hennes tankar.När jag fick läsa detta så kände jag mig inte så konstig längre utan det finns fler där ute som kanske bryter normen något. Karin, låt ingen ta ifrån dig din rätt att vara lycklig. Tack för du delade din berättelse. 🥰