Kan man välja glädje? Är det ett val? Eller är det en känsla?För mig är glädje något som jag aktivt måste söka och känna. Jag har också märkt efter att jag drabbades av sepsis att det enligt andra inte är självklart att jag ska känna glädje.Det finns även (fåtalet!) andra som är amputerade som tycks bli provocerade av mig. Att jag söker livets små glädjeämnen och känner mig glad är svårt för dem att förstå.Tänk på oss som...Det finns faktiskt...Det är inte enkelt...Jag är så trött på att bli tjuvad på mina känslor och att bli ifrågasatt. Det första jag vill berätta är att det ena inte utesluter det andra. Jag lever på hopp men också med en hopplös sorg vid min sida, varje dag.Precis som att förlora en anhörig eller nära vän så känner jag en ständig sorg i mig över att förlorat delar av min kropp som jag aldrig mer får känna, se eller uppleva livet tillsammans med. Jag känner även att min sorg är privat och inget jag vill dela inpå djupet med hela världen.Jag saknar att känna mig snygg i kjol eller flawless på stranden. Jag mår dåligt över att inte längre kunna arbeta som frisör. Men jag vill också leva mer än någonsin efter det jag gått igenom.Efter att vara så nära döden så kände jag också sådan glädje över livet. Jag har en stor livslust och den tillsammans med att jag är lösningsorienterad tror jag har fått mig dit jag är idag.Mitt i livet med arbete, barn, träningar, ett hem som ska skötas och middagar att planera. Det är när allt i vardagen bara flyter på som jag är som lyckligast och känner mig trygg.Att ett fåtal andra amputerade jämför sig med mig eller tycker att jag ska tänka på deras känslor skaver i mig. (Låt mig understryka att majoriteten av alla inspireras.) Igår fick jag att meddelande från en kvinna i Norge som vågat ta om sitt körkort tack vare mig efter hennes amputation.Jag började gråta lite över hennes mod och glädje då jag själv upplevt det.Jag älskar att ge inspiration, peppa och heja på andra. Man klarar mycket!Men när jag uttrycker mina färdigheter och mina känslor här är jag en individ. Jag representerar inte en hel grupp. Precis som alla blonda, långa, korta eller tjocka är sina egna personer. Jämför inte.Alla amputerade är inte samma skrot och korn, vi är olika och har olika förutsättningar. ❤️Därför blev jag lie förbluffad när en man uttryckte "Men för i helvete, tänk på att alla inte älskar att ha blivit amputerade och kan vara positiva". Ja, så är det ju med människor. Vi är olika och jag är såhär och det är den personen jag visar på sociala medier. Jag representerar inte alla i hela världen som är amputerade. Om du som är amputerad vill visa ditt liv och dina förutsättningar för att världen ska förstå din situation bättre, Gör det! Jag tror det är så vi skapar acceptans till varandras olikheter, att dela med oss. Såklart förstår jag också människors känslor om de har det tufft och svårt. Men det gör mig ledsen att bli "påhoppad" av att vara positiv. Framförallt älskar jag inte att vara amputerad. Jag hatar det som in i helvete. Jag hatar allt det trauma jag bär på, alla upplevelser jag haft och att jag inte vet hur frisk min kropp är, att jag inte vet hur länge jag kan vara självständig eller om jag kan gå i morgon.Men jag vet att idag har jag glädjen...och jag tänker ofta på andra, när jag publicerar känslor så är de mina. Jag blev ifråntagen delar av min kropp men ingen kan ta mina känslor ifrån mig. Det finns amputerade som kan springa Boston maraton men det kan inte jag. Jag tycker de ska få vara stolta över sig själva ändå. Svårt ämne att skriva om.Jag hoppas det landar väl.
