Idag har vi firat Stella som fyller 9 år. Helt otroligt att jag varit mamma så länge och ännu mer otroligt är att jag fortfarande känner mig som 25 år, precis som när hon föddes. Min mentala ålder har iaf stannat där.Min kropp däremot hatar jag just nu. Jag har sån hemsk värk i min ena höft och jag är rätt säker på att det beror på överbelastning. Jag hatar att min kropp inte klarar av det som jag vill. När jag har värk är min frustration så enormt hög och jag känner en ilska när den inte fungerar som den ska. Där är jag idag. Helst av allt ville jag bara ligga kvar i sängen och gråta av hopplöshet och ilska över att sjukdomen gjorde detta mot mig. Att den tog sådana delar av mig som jag behöver för att få ett lättsamt liv. Men mitt liv har inte utrymme för en dag i sängen och tycka synd om mig själv. Kanske är det bra? Kanske hade det varit för lätt att ge upp då? Istället ville jag ju inte förstöra Stellas födelsedag. Jag vill aldrig låta mitt mående gå ut över barnens möjligheter…jag har hämtat tårta, fixat fika, dukat och haft kalas. Ja dammsugaren åkte ju också fram och sen hade jag ju lovat henne middag på pinchos. Så nu ligger jag iaf i sängen med proteserna vid fotändan och försöker återhämta mig samtidigt som jag känner en stress i för kommande dagar, livrädd att det ska bli värre. Jag försöker stretcha men den transplanterade huden ger ju inte med sig. Höften är där den är, en ond spiral. Jag vill inte lyssna på kroppen, jag vill att den ska lyssna på mig. Den vinner alltid till slut över mig och varje gång måste jag bygga upp förtroendet på nytt. Livet är som en dragkamp. Idag hatar jag min kropp för den värker.
