Jag är äntligen där. Nu har jag kommit till mitt sista långsiktiga mål. Att kunna njuta av en promenad. Igår när jag var ute var det inte utan att det tårades i mina ögon. Förvisso har jag varit lite extra känslig nu efter min farmors begravning. Men vilken tacksamhet och glädje jag kan känna över mina promenader. Hur ska jag få någon att ens förstå?!Jag har gått mycket från början och pressat mig hårt. Men nu kan jag gå ut och njuta på ett annat vis. Utan oro. Och som jag alltid älskat promenader! Det började när Stella föddes. Jag kände mig både ensam och isolerad när vi bodde i Kiruna och promenaderna med barnvagnen blev mitt "må-bra-piller". Efter det så har det ju fortsatt men det blev ett avbrott efter min sepsis.Nu 6 år efter att mina ben försvann kan jag känna den där underbara känslan igen av välbefinnande. När jag promenerar och för att ta mig ut är alltid dragplåstret en podd eller ljudbok. Just nu lyssnar jag på Denise Rudbergs, En tredje man. Har sträcklyssnat sedan första boken i serien. Lyckokänsla över att se "riktiga" fötter där nere när jag är ute i mina sandaler. Har levt i dessa skor hela sommaren! Givetvis är Sally också med, hon älskar också att promenera! Vi går runt 30-45 minuter per dag nu.
