Om det är något som ibland tynger mig och vissa dagar lägger sig som ett lock över min själ så är det allt oroligt som sker vår värld.Jag blir så övermättad av krig, mord och skjutningar. Jag är inte alls hoppfull längre om att saker och ting ska bli bättre. Det känns ju rätt hopplöst varje dag när jag läser tidningarna genom skärmen på min telefon. Det är för mycket elände för att jag ska orka och hinna fundera över allt. Dessutom så är ju inte jag som egen person drabbad av det Som händer. Det är inte jag som blir slagen av min man eller har barn som ansluter sig till kriminella nätverk och skjuter folk för pengar för att sedan spendera dem på NK. Så vem är jag att må dåligt över blodet som spills från människor jag inte känner? Men jag kan bara inte strunta i det. Jag kan inte sluta fundera på varför det blivit så mörkt där vi lever. Det drabbar mitt hjärta och min själ. Oron över kommande generationer gör det lite svårt att andas när jag tänker på vad våra barn nu växer upp i den verklighet som är. så väl i Sverige som i resten av världen. Jag följer Dagens nyheter på Instagram och frågan dök upp i dagens flöde. - Vad är smartaste valet - Kärleken eller drömjobbet? Är detta ens en fråga att ta ställning till var min första tanke. Man kan ju knappast bestämma sig för att man ska träffa rätt människa eller lyckas få drömjobbet. Är det inte sådant som uppstår, som blir, som är livet? Tillfälligheter som styr.När jag träffade min man så var jag 19 år, hade precis tagit studenten och flyttat hemifrån. Jag förväntade mig inte alls att träffa kärleken då. Jag försökte tom stå emot den. Han som jag skulle gifta mig med och bli pappa till våra barn, hur skulle jag veta vem det var? Att det blev han? Karriären hade jag inte tänkt på heller. Men jag hade drömmar som gjorde att det pirrade lite i magen. Frisör hade ju varit roligt kanske? Jag är intresserad av hårvård, kreativitet och människor. Majoriteten i tråden för Dagens nyheter valde drömjobbet framför kärleken. Jag stelnade till där jag satt i soffan och svalde det jag nyss läst. Ganska chockad faktiskt eftersom jag inte alls kunde identifiera mig med deras svar.Att jag träffade kärleken för 17 år sedan kan vara bland det bästa som hänt mig? Att jag träffade min människa. Helt och hållet utan en mall om hur min dröm-man skulle se ut eller vara. Jag hade ingen lista att bocka i, inga förväntningar. Det där med karriär har jag på senare år förstått att det verkligen kan vara livet för endel människor. Skådespelare kanske hade varit kul? Tänkte jag efter att funderat lite nu. Fast jag hade gillat att jobba på ett boende eller som sjuksköterska också. Bara jag är trygg. Ser tillbaka på den tiden jag arbetade som personlig assistent och blir varm i kroppen. Som jag trivdes! Att få ge en del av sig själv till en annan människa är för mig bland det finaste man kan göra. Vad är en karriär - funderar jag på? Hur vet man att man har en och vad innebär det? När jag startade min firma för sisådär 13-14 år sedan så förstod jag att livet inte enbart handlar om att arbeta utan vad man gör av sin fritid. Jag ville arbeta för att vara fri. Fick frågan för ett tag sedan vad jag har för mål med min karriär. Jag har inte ens tänkt på att jag har en? Något bra svar på det hade jag inte heller. Men jag har funderat på det. Jag drömmer inte om något storslaget men hoppas att kunna förändra/förbättra för andra. Kommentarens nedan fick mig att stelna till ytterligare. Sug in den samtidigt som du tänker på hur världen och samhället ser ut. Fundera på hur den istället kanske varit om vi började tänka lite mer på varandra och även blev en del av att uppfylla varandras drömmar. Att hjälpas åt. Sedan förstår jag att det finns de som ser kärlek som hopplös efter dåliga erfarenheter. Förstås. Det kanske är lättare att nå karriären än att lyckas hitta sin person?Jag förstår ändå nu varför världen ibland kan kännas väldigt mörk. Om vi väljer jaget framför kärleken, hur kan då världen någonsin bli vacker igen? När jag låg svårt sjuk och skulle förlora mina lemmar så var det knappast min karriär som höll mig vid liv. Det var kärleken. Så för mig är svaret självklart.
