Oftast så tänker jag att jag lever ett liv precis som många andra. Det är åtminstone så jag vill se på saken. På sociala medier får man ju en inblick i mångas liv om allt och inget. När jag ser vad andra familjer hinner med och gör så kan jag verkligen inse att det skiljer sig. För min del så tar mina funktionsvariationer mycket energi. Den energin behöver jag alltid portionera ut och bestämma vad jag vill, kan och inte kan orka eller hinna med med den tiden jag har. Det är något som inte syns utåt. Ibland får jag frågan om hur jag orkar. Men om jag orkat göra en krävande grej så gör jag förmodligen inte mer den dagen. Jag känner mig som en extremt tråkig människa när jag läser detta jag skriver. Jag älskar ju att ha projekt, göra saker, ha flera bollar i luften samt planer. Men det krävs också massor av eftertänksamhet och struktur för att jag ska orka. Ibland när barnen kommer hem efter skolan med läxor så är det nästan jag som får panik för att jag inte ha energi kvar för dagen. Det förväntas mycket och inte minst att alla som är föräldrar lever utan funktionsvariationer (eller psykisk ohälsa) för den delen. Jag vet att föräldrar med funktionsvariationer är en minoritet men jag vet också hur mycket vissa får kämpa mer än många andra för att få rull på vardagslivet. En bekant till mig blev förlamad från midjan och ner efter en vårdmiss i samband med hennes förlossning. Det finns hjälp men den är inte självklar och oftast aldrig anpassad till ett liv med familj. Jag frågade om hon inte kunde köra bil själv istället för att krångla med färdtjänst som aldrig kom när hennes barn skulle till skolan. Men då var ju ett stort problem hur hon som bor i Norrland ens skulle kunna skotta fram bilen som rullstolsburen utan garage. Dessutom brukar rullstolar knappt rymmas in i ett garage.Det är mycket man inte tänker på eftersom allas behov är unikt.Något som triggar mig är detta med odling. Det ska odlas, grävas, sås och vattnas överallt nu. Jag gör världens insats bara genom att köpa färdiga plantor som jag sätter ner i trädgårdslanden. Förra året hade jag fem dahliaplantor och de höll på att ta kål på mig. Trädgård är min svaga punkt då det inte funkar fysiskt för mig. Jag kan inte ta mig runt smidigt upp och ner, gräva, bära, lyfta och vattna.Nu är jag mest bitter varje gång någon med frön i näven dyker upp i mitt flöde eftersom de rör min svaga punkt. Men min man sa häromdagen att jag höll ju inte på med fröer innan heller. Så vad är problemet?Det är liksom så irriterande att inte kunna vara jämnlik med andra och veta att man kan om man vill. Det är en gnagande känsla att veta att livet är begränsat för mig. Men jag lär mig och försöker att acceptera.Utanförskap i samhället är något jag lever med och det tar ork och energi.
