Just nu ligger jag i skuggan under en pergola i solen på Teneriffa. Jag ser ut när mina barn badar och skrattar. Bredvid oss ligger ett äldre tyskt par. Jag lägger snabbt märke till rullstolen som står ihopfäll framför dem. Kvinnan har en limegrön handduk liggande över hennes vänstra ben. Hon vill dölja något.De tittar på oss. Kanske är det besvärande att det kommer en familj som parkerat sig just bredvid dem när de är på semester.Ja för några år sedan fick vi faktiskt höra från några andra tyskar på Gran canaria när barnen lekte att vi skulle lugna oss då de var där på semester.Min man svarade snabbt att det är vi också och att stranden är till för alla. Paret hade byggt en mur av sand runt sig, som att de hade sitt egen revir där.Snabbt ställde sig den tyska äldre mannen upp och skulle börja slåss med Olle. Då tog jag barnen i varsin hand och gick.Efter att de stått och skrikigt på varsitt språk åt varandra ett tag så hör jag min man säga fuck you och går från stranden.Detta var 2018. Stella var 5 och Cornelis 3 år. Det är märkligt hur folk kan bete sig.Ett år senare, 2019 på samma ö var min största fiende Streptokocker grupp A. En invasiv bakterie som hade tagit sig in i mitt blod. Fast besluten om att ta mitt liv i början av april.Efter veckor med intensivvård i koma och respirator så klarade jag mig med livet i behåll. Men när jag äntligen kunde flygas med ambulansflyget hem till Sverige så togs kort därefter båda mina underben och nio av mig fingrar ifrån mig. För två dagar sedan fyllde jag 35 år.Eller 31+4 som jag ser det. Jag var 31 år i mars för fyra år sedan innan jag nästan dog. Jag ser alltid på våren och mars månad med ångest. Min livs sista månad jag levde i mitt gamla liv. Komplett med ben och fingrar. Det är alltid lika tufft och jobbigt eftersom minnena från min sista tid i livet är så påtagliga och starka.Jag minns hur jag tog en kopp kaffe på altanen ute i solen innan vi åkte mot Gran canaria i slutet av mars 2019 innan jag blev så sjuk. Jag minns hur det kändes att ha fötterna i mina vårsneakers från Fila som jag hade köpt. Jag minns hur jag strök mina fingrar genom min allra sista klippkunds hår på min salong.Jag klarade inte mig med det livet i behåll men jag fick chansen till ett nytt som nu innerbär en massa funktionsnedsättningar och ibland sura blickar från människor som kanske inte vill att jag ska störa deras semester. Vissa privilegierade människor som kan åka på semester vill att allt ska vara frid och fröjd. De vill inte ha glada lekande ungar framför sig eller folk som saknar ett ben eller möjligtvis två.Efter jag varit på vattengympa idag så var jag dyngsur om ena benet och tog därför av protesen för att torka i solen. Snabbt flydde damen med röd baddräkt och solhatt bredvid mig. Stirrande och irriterad, precis som jag gjort något olagligt. Jag tänker aldrig bli som kvinnan som ligger här till höger om oss nu. Jag tänker aldrig skyla min kropp med en handduk eller dölja mina proteser för att andra tycker och tänker. Paret bredvid lämnade sin plats. Kvinnan hade ett ärr ovanför knät, inget anmärkningsvärt. Det var vitt, smalt oh fint. Handduken var värre.Om det är något jag lärt mig från mitt förra liv så är det att NU ska jag leva.Jag tänker inte be om ursäkt för det. Vem vill missa livet? INTE JAG.
