Det är märkligt hur man kan ställa om sig till ett nytt liv. Ja, jag ser mitt liv jag lever som en nytt liv. Jag dog 1 april 2019. Under påsken samma år så började jag leva igen. Detta har inte gjort mig religös men jag låter detta ses som ett tecken av något slag. Mer om de 18 dagarna mellan döden och livet får jag ta en annan gång. Nu vill jag berätta för er om min livsintervall i det nya livet och att det är märkligt hur man kan finna sig i saker och ting när livet kastas omkull. Hur livet pågår, fortsätter fortlöper och för många går vidare. Det är först nu efter 2 år och 7 månader som jag börjat inte att mitt liv förändrats väldigt mycket. Det har förändrat mitt sätt att leva, på alla plan. Låt mig berätta om mitt ständiga liv i intervaller. Såhär kan en dag se ut. Sedan finns det bättre och sämre dagar. En dag i mitt liv utan underben och nio fingrar. Klockan ringer, är för trött för att ens få på protesterna på rätt ben. En protes har vält omkull så jag inte når den. Måste få kontakt med barnen som sover så någon kan räcka mig benet. Silikonstrumpan som träs över stumpen är så kall, den gör också att jag vaknar till. Vankar fram från sängen till badrummet som att jag skulle fött barn för 2 år sedan. Detta i väntan på att stumparna faller på plats och i rätt position i proteserna. Knäppet från pinnlåset brukar klicka i lagom tills jag slagit igång kranen i badrummet i väntan på varmvatten. Då passar jag på att dra upp sleevarna och benen är på plats. Dags för påklädning, inte nog med att jag ska välja utan det ska också tas hänsyn till hur mycket jag orka krångla. Orkar jag leggings eller tighta jeans idag? Då behöver jag flera minuter extra och lägger mig oftast på rygg i sängen med benen i luften för att få hjälp av tyngdlagen att dra på de trånga byxbenen. Nix, de gick inte på. Rotar fram en fryspåse och drar över foten så byxorna ska glida på smidigare. När jag gått ner för trappan kommer här första delen av intervallen som innebär vila på köksstolen medan kaffemaskinen värmer upp och frukosten ska fram. Upptäcker att det börjar bli tomt i kylen. Gör en analys över dagen och dagsformen. Orkar jag ta mig till Maxi? Ja. Kommer jag orka göra. något mer utöver det idag? Nej. Det slutar med att jag lägger en beställning online och utvärderar det hela genom att jag får mer energi och blir gladare av att kunna gå en promenad ute istället för i en matbutik. Intervall igen, vilar och känner mig redo för promenaden.Hittar inte skohornet för att någon lekt riddare med det på övervåningen. Tar 15 min extra innan jag fått på mig skorna och hittat skohornet. Ser till att proteserna sitter så bra de kan för att undvika skavsår. Går ut och försöker njuta av livet istället för att tänka på att vänster hylsa tycker och skaver mot mitt fibulahuvud vid knät. Efter ett tag blir jag bedövad av smärta, skönt. Försöker gå hyfsat normalt så ingen tittar konstigt på mig... Hemma igen och ska börja med lunchen. Måste bara vila lite först och titta till stumpen. Oj, det var visst värre än jag trodde. Fram med sårvätska, hudsalva och plåster. Men ändå värt det, frisk luft är ju skönt. Mat var det nu ja. Orkar inte göra något där man måste bereda och skära saker idag, sist skar jag mig i handen och det är inte riktigt läkt än. Det blir köttfärsås och spagetti, utan lök. Gaaah, orkar inte stå vid spisen mer. Stumparna har domnat av, jag hämtar en stol. Då äter vi och barnen börjar med att hälla ut hälften över sig. Orkar egentligen inte alls hämta papper att torka med eller nya kläder. Vill bara sitta här nu och ta det lugnt. Men vad gör man? Disken får vänta, dessutom behöver maskinen tömmas och då krävs en vila där mitt i mellan. Barnen berättar att de ska ha utedag i skolan och behöver ha med sig fika. Nej, jag orkade ju verkligen inte det idag, inte affären. Nöden har ingen lag, vi åker. Känner efter halva tiden att ena protesen hänger lite löst eftersom benen kasat ur silikonstrumpan sedan morgonen. Det är bara att bita ihop och gå. Kommer till bilen och fylls av ett välbehag av att få sitta, kör en omväg hem så jag får vila extra länge. Ser att "alla" är ute med sina barn i parker och gator för att vädret är så fint. De ska gå till skogen och grilla korv. - Varför gör vi aldrig det mamma? Jag känner hur det börjar tåra sig bakom mina ögon. Jag är så trött nu. - Vi får planera en dag där vi går till skogen älskling. Nu är min energi slut, jag är ledsen. Bestämmer mig för att ta en dusch. Barnen börjar bråka och ber mig komma. Jag hör att de är ledsna och min puls stiger. - Jag kan inte komma nu på en gång för jag sitter i duschen på pallen och har inga ben på mig! Vänta! Det går liksom inte skynda sig i duschen, det har jag gjort en klar riskanalys på. Duschen måste gå långsamt för att förhindra olyckor. Fan nu lossnade plåstret i duschen och det svider när jag tar på mig proteserna. Går till sovrummet och av med benen igen för en ny omläggning. Sen på med dem. Nej jag glömde de rena silikonstrumporna i badrummet. Ser att det börjar snöa ute. Spikskor, var satte jag spikskorna från förra året? Kommer det komma mycket, kan jag skotta i morgon? Är min krycka i hallen? Ska jag skotta en gång innan jag går och lägger mig samt ställa klockan och gå upp och skotta i natt så vi inte snöar inne? Om det blir för mycket och för tungt kommer det aldrig gå. Lägger barnen och somnar själv. Vaknar efter en timme, går ner och släcker överallt, släpper ut hunden och inser att energin är slut. Ja, för tre timmar sedan. God natt! Åh nej, jag glömde kissa. Tänder lampan, drar på benen, går på toa, av med benen, lägger mig, God natt! -Mammaaaaa, koooom jag mår illa! Ungen kräks. På med benen igen, av med sängkläder, in i duschen, på med rena kläder. Sover med benen på, vaknar av att jag inte känner dem längre. Drar av dem, tittar ut, snön värker ner. Somnar tacksam över allt jag klarade även idag.
