Jag vet hur det känns när livet rasar samman, när det vänder och när det aldrig mer blir som förr. Det är en svindlande tanke som jag bara tror människor som upplevt det verkligen kan förstå. Verkligen förstår.För min del finns det ett liv före och ett liv efter sepsis. Men ju mer tiden går jämnas också de båda ut och vävs långsamt ihop. Jag visste inte vad riktig smärta var förrän den höll på att ta mitt liv. Jag vet hur det kan kännas när man ska dö. Jag kommer aldrig glömma känslan av hur livet rann ifrån mig, intensivt, mörkt och utan hopp. Det jag minns när det var som värst så var det så fruktansvärt. Det är lättare för andra att "ta på" att jag fått amputera delar av mig. Det är också lättare för mig att leva med det än med minnena om hur det kan kännas när man ska dö. Jag kan också se det som en erfarenhet att jag vet, men jag längtar inte dit. Nästa gång jag får uppleva det igen tror jag dock att det kommer kännas lättare, när jag levt mitt liv, haft mina upplevelser och gett all kärlek jag kunnat. Döden är så närvarande i mitt liv efter mina upplevelser, döden gör det också lättare för mig att leva. Jag tror absolut att döden och livets slutskede upplevs olika beroende på vad man lämnar bakom sig. Jag visste också vad jag skulle ha framför mig och där är jag nu. Mitt största trauma är inte saknaden av mina ben och fingrar. Det är en sorg. Traumat är vetskapen om hur det kan kännas när döden kommer och knackar på oväntat vid helt fel tidpunkt och livet rasar samman. När det aldrig mer blir som förr.
