Idag när jag svängde in min bil för att parkera på handikappsplatsen blev det som oftast arga miner från de i omgivningen. Jag känner hur adrenalinet stiger och hur tårarna nästan bränner lite bakom ögonen. Det är svårt för andra att få förståelse när de ser mig ta platsen.Är så in i nordens trött på att försvara mina funktionsnedsättningar eller känna att jag måste. Den här gången valde jag att lyfta handen och vinka till dem uppretade människorna i bilen mitt emot. Det känns som jag alltid måste blotta mig på något sätt. De bara gapade och backade. Den senaste tiden har jag mest använt de proteser som liknar vanliga ben och då är det inte alltid lätt för andra att förstå med anledning till att jag parkerar där. Ibland förstår folk inte heller varför jag ens står parkerad där eftersom jag kan gå, jag går ju med proteser? Proteser är väl samma sak som vanliga ben, eller?Sen SER jag ju inte ut som en handikappad person. Man ska tydligen se ut på ett speciellt sätt och köra en speciell bil.Jag passar inte in i den boxen för hur endel tänker sig att en person med funktionsnedsättning ska se ut, eller vilken bil de ska köra. Men man kan sminka sig, fixa håret och klä sig trots allt detta.På ett sätt känner jag att jag lyckats eftersom JAG vill bli sedd före mina amputerade ben, fingrar, hörselnedsättningen. osv. Men jag blir så ledsen av bemötandet varje gång, som att jag gör något fel. Nej det är i inte lätt att få sin rätt med funktionsnedsättning i samhället idag. I vissa sammanhang räknas inte proteser som hjälpmedel, frågan är hur långt jag kommer utan dem, inte många meter va?Dessutom är det stora svårigheter att bära utan fingrar och med en inåt roterad axel.Smärta kan kännas även med proteser, det är mina benstumpar som bär hela min kroppsvikt dagarna i ända. Det blir skavsår och blåmärken. Jag går aldrig utan att känna.Så även om det inte syns så kan jag ha ont. När du möter mig, när vi står och pratar, när jag kliver ur bilen eller som när varje steg med kundvagnen framför mig gör att nerverna viker sig i mina ben. Ibland känner jag för att springa med mina blades för att det ger mig psykisk energi och endorfiner, trots att jag vet att jag knappt kommer orka ta mig upp för trappan på kvällen. Endel aktiviteter gör mig enormt välmående! Ibland är det bara värt det att få unna sig sådant som gör att jag mår väl och då får jag ofta vara beredd på en fysisk smäll med återhämtning och vila.Detta vet ju inte de som blänger argt på mig när jag parkerar. De dagarna räknas varje steg och jag vill fortsätta ha en god psykisk hälsa. Jag hade lika väl kunnat sitta i rullstol och blivit assisterad, men det hade inte fått mig att må bra. Däremot hade det blivit mer tydligt för andra. Ibland har jag med rullstolen som stöd och ibland använder jag krycka. Jag vill välja själv, jag vill vara självständig, jag vill kunna tillåta mig själv vara stark när jag vill och svag när viljan fått en dos av endorfiner och kroppen är trött. Jag vill kunna få vara stolt över att jag själv klarar av att gå på Ica för han handla, eller ta en promenad för att sedan få vila hemma. Det var inte självklart sommaren 2019 när man diskuterade personlig assistans. För mig är det inte heller självklart att jag kommer kunna fortsätta leva som nu hela livet ut.Det är så himla förvirrande även för mig ibland för jag inte vet hur jag ska anpassa mig efter samhället när det inte kan anpassa sig efter mig. Jag tänker inte be om ursäkt för hur långt jag tagit mig. Hjälp mig underlätta för att ta mig längre. <3