Jag läste precis om Elsa som hade tagit ett varm och skönt bad med olja, låter underbart, men. Känslan knöt sig som en näve i min mage och jag blev ledsen. Inte över att hon tagit sig det där varma sköna badet, utan att jag inte kan det. Den jobbiga känslan av att inte kunna gör endel saker längre utan mina ben. Jag kan absolut komma ner i badkaret, sätta mig och dra loss proteserna innan vattnet börjar sippra ur kranen. Men att sedan ta mig UR badkaret utan benen och istället häva mig över badkarskanten, landa på golvet, ta tag i proteserna och krypa med dem i varsin hand för att sedan ta mig upp på en bänk eller stol för att ens få på mig dem. Det gör jag inte, det känns förnedrande. Allt detta naken, eller möjligtvis med en handduk svept runt mig som lär lossna när jag kryper över golvet. I julas när vi var på Gran Canaria så hade vi ett stort fint badkar på hotellrummet och där var faktiskt första gången jag badade just badkar efter jag blev sjuk i sepsis för 3,5 år sedan. När jag var färdig fick jag ropa dit min man som fick lyfta mig ur det. Jag har konstaterat att ett bad är inte längre värt besväret och jag sörjer att jag troligtvis aldrig kommer få njuta av ett utan att känna en klump i magen hur hela processen ska gå till. Livet är så jävla krångligt ibland, nu har vi inte ens badkar längre så jag behöver inte fundera mer över detta. Morgonen började med att sladden till sovrumslampan fastnat runt min protes och jag drog ner den i backen. I går snubblade jag över en mattkant. Känsel är då verkligen en trygghet genom livet!
