Tänker lite på Moonica Macs låt då och då även om den inte handlar om det jag upplever så gillar jag detta stycke lite extra.Stark och sårbarJag är skör och jag är oslagbarJag har alla fina dagar kvarOch därför vill jag bara ge dig (mig?) kärlek. Det räcker med att proteserna sitter dåligt eller att jag får värk i höfterna så kommer en käftsmäll farande i rask takt mot mig. Jag blir rädd. Varje gång dyker en rädsla upp om att jag kanske aldrig mer kommer kunna gå igen. För mig är mina ben min frihet. De tar mig från plats till plats genom livet med en större lätthet än med rullstol. Det kan jag inte sticka under stolen med, så är det. Den här veckan kom käftsmällen.Efter att jag drabbades av den där parasiten så gick jag ner en hel del i vikt och det påverkar ju även passformen på mina proteser. Jag hade därefter alldeles för många jobb inbokade, alternativet att ta rullstolen då hade inte fungerat. Tåg, buss och allt däremellan klarar jag inte på egen hand att färdas med i rullstol. Samhället är inte anpassat för det. Det gick bra ändå, det gjorde det. Men Göteborg är hemskt att gå i med alla sina vackra kullerstenar. Nu efteråt har min kropp varit trött. De senaste dagarna har jag varvat med rullstolen i perioder. Det är ju bara så krångligt.Redan på morgonen så måste jag fundera på vilka byxor jag kan ha så jag med smidighet kan låta proteserna tas på och tas av när jag ska sitta eller gå. Sedan måste jag plocka fram allt som ska nås från rullstolens höjd och göra det som kan göras. Jag blir sårbar och jag hatar att behöva använda rullstol ibland. Det blir liksom lättare att undvika den när jag kan välja att gå om jag vill. Jag har ju ett val, medveten om att inte alla har det. Men nu kom jag ju till en gräns där jag förstås förstår att jag måste ge mina ben för att orka fortsätta. Jag har inget för att straffa mig själv genom smärta utan jag ger mig kärlek när kroppen behöver det.Många tror att jag bara kör på som alla andra under dagarna, men så är det ju inte. Mellan varje aktivitet (även hushållsaktiviteter) så vilar jag, det kan jag lova er. Jag hinner inte alls med lika mycket under en dag som en person som har en 100% fungerande kropp gör eller klarar. Därför väljer jag med omsorg vad som är viktigast för mig under dagen. Jobb kommer nästan alltid först, en inkomst behöver jag. Mellan jobbpassen vilar jag. Innan barnen ska hämtas vilar jag. När jag lagar mat sitter jag på min gamla stol från salongen med hjul för att avlasta kroppen. När jag gått upp för trappan till övervåningen sätter jag mig en stund. Om jag ska springa i några minuter måste jag troligtvis vila hela nästkommande dag. När jag är ute i samhället letar jag alltid efter platser att slå mig ner på. Jag vill bara vara tydlig med det och alla dessa vilostunder gör också att jag kan få känna mig stark när jag får leva fullt ut däremellan. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte hur jag skulle fungera på ett vanligt heltidsjobb. Kontorsjobb hade säkert fungerat bra men inte att packa upp varor i en butik. Tack vare att jag har mitt egna företag så kan jag också anpassa mina dagar efter hur kroppen mår och jag lyssnar noggrant på dess signaler. Ibland kan det vara lite svårt när allt är alldeles för roligt. Men när allt flyter på och jag kan leva mina dagar utan värk i min kropp och bära mina ben så känner jag livet i mig. Det får mig att må bra och samma sak med att vara skör och sårbar så blir jag stark om jag vilar. Då känner jag mig oslagbar. Det ger mig fina dagar kvar. Tack Livet!
