Vi brukar sällan planera semestern utan boka när vi får lust. Nu är vi påväg till Stockholm och det bokades otroligt nog in redan i mars. Egentligen skulle vi åkt tåg men just nu sitter vi i bilen och laddar i närheten av Vagnhärad. Jag fick tågångest. Ja jag vet, det är inte så reko men det är min sanning. Jag försökte verkligen ge mig på att hela familjen skulle ta tåget till stan. Men igår sa min kropp eller mitt sjätte sinne nej. Kanske min ångest också då. Hur kommer det sig då? Det finns många anledningar till min tågångest som jag nu analyserat och jag har även ångest över att vi inte tog tåget. Men…Det är jättejobbigt att ta med alla väskor och ben på ett tåg. Ännu värre är det när jag reser ensam såklart.Man kan inte prata om vad som helst med varandra för det finns alltid någon som hör.Vi kan inte lyssna på radiodokumentärer tillsammans. Man kan inte stanna när man vill för att titta på något eller äta det man är sugen på.Jag blir åksjuk.Man kan inte åka hem när man vill.Framför allt och här kommer den tyngsta anledningen. Jag har värk och har ont och tåg är inte så tillgängliga att ta sig på och av. Tåg är inte för alla. Jag tror även att mitt trauma styr något här. För mig är det viktigt med frihet, att själv kunna styra över tid, när jag vill åka och när jag vill ta mig hem. Allt efter att legat orörlig utan möjlighet att klara något själv på sjukhuset. Idag var tåget inget för mig på grund av att min kropp sa stopp och för att jag inte orkar klättra och släpa mina extraben i en väska på ryggen. Glad att kunna bestämma själv. Avslutningsvis leder tåg även till fördelar, speciellt om man han ben och fingrar. Tåget fick gå utan mig. Nu är bilen laddad. Ses i Stockholm!
