Ja mina första inlägg här på bloggen kan anses väldigt personliga. Jag vill tro att min öppenhet har hjälpt mig att ta mig hit där jag är idag. Tillbaka till ett liv där innehållet i tvättkorgen aldrig krymper, där barnen ska skjutsas runt på aktiviteter eller när det spills ett glas oboy rakt över mina y-stolar som jag köpte för en vecka sedan. (nej, jag kände kanske inte att livet var helt fantastiskt just då.) Men det var just dessa tråkiga saker i livet jag längtade så otroligt efter när jag låg i rum nr 2 på BRIVAS avdelning i Linköping. Att ha egentid och sträck-kolla Gossip girl var inte alls särskilt fantastiskt. Jag insåg att tristessen slagit till på allvar när jag tyckte att "Den stora älgvandringen" på svt var ett riktigt bra underhållning. Jag LÄNGTADE efter en vara där när jag skulle få dricka kaffet kallt och inse att jag glömt bilnyckeln inne i huset när vi redan är 10 minuter sena. Eller när jag kommer fram med Cornelis till förskolan och upptäcker att barnet inte tagit på sig strumporna och det är februari och -10 ute. Jag längtade så otroligt mycket efter livet som det VAR/ÄR! Jag minns än idag lyckan när jag satt hemma i barnens lekrum (som hade förvandlats till en vårdenhet av hjälpmedel, omläggningsmaterial, handsprit och med en höj och sänkbar säng lånad av regionen) där satt jag alltså och VEK TVÄTT. Lyckan var att vika tvätt. Livet var underbart! Extra stolt och precis som ett litet barn visade jag min man hur jag kunnat få ihop ett par strumpor till en boll. Wow vad jag kan själv! Första gången jag skulle hjälpa till i köket samma sommar, så delade jag på trädgårdens jordgubbar och la i en skål, det tog ca 45-60 minuter. Väldigt stolt över den insatsen var jag även då. Jag kunde själv! Eller den gången jag gav mig tusan på när jag fortfarande var på sjukhuset att jag skulle lära mig att sätta mig upp i sängen. Vad kunde man fördriva dessa dagar med mellan omläggningar och operationer? Jo träna som in i H...Jag hamnade i något bra sving efter att gjort några halvdana (ja, nu kommer småländskan) situps och till slut så tog jag i allt vad jag hade och kom upp i en sittande position. Med stöd såklart, för det där med att sitta utan stöd var för riktiga proffs. Ni som fött/burit barn vet känslan efteråt när magen är som en mjuk marshmallow, så var hela min bål x1000. Allt bara vek sig. Men väl uppe i sittande position med en kudde bakom ryggen slängde mig på larmknappen för att kalla in mina närmsta vänner (personalen) och nästan skrek av lycka. - Kolla jag kunde sätta mig upp helt själv! Kort därefter vek sig kroppen igen. Men jag hade klarat det, helt själv! Det jag senare har upptäckt är att det krävs en enorm kroppskontroll och muskelstabilitet för att sätta sig upp utan ben och fötter som ger en viss hävarm och tyngd so. stöd. En av många saker man slås av efter att blivit amputerad. Ps, Eftersom jag gillar utmaningar sover jag numera med ett tyngdtäcke på 9 kg.
