Året 2017 valde jag efter 7 år i frisörbranschen att starta min egna salong. Jag hade haft företag sedan 2011, men att ha en egen salong var ju något helt annat än att hyra in sig hos någon. Min man Olle kom med idéen att i samband med vårt husbygge att även förbereda för en salong hemma bakom garaget. Så i september 2017 slog Salong stilrum upp dörren och det blev en succé från start. [caption id="attachment_862" align="aligncenter" width="370"] Salong stilrum[/caption] Jag blev snabbt uppbokad och njöt av att ha mitt eget krypin där jag fick ta emot kunder hela dagarna och ha otroligt roligt på jobbet. Jag utbildade mig till frisör via en privat utbildning efter att ha gått inriktning media på gymnasiet. Jag har alltid varit kreativ, intresserad av skönhet samt haft ett driv om att klara mig själv. Frisöryrket passade mig perfekt på alla plan. [caption id="attachment_858" align="aligncenter" width="315"] Meddelande till mina kunder över Instagram, 2 april 2019.[/caption] När jag blev dålig tänkte jag mycket på mina kunder och uppdaterade från sjukhuset om att jag inte är anträffbar. Vid den här tidpunkten var jag så sjuk att jag idag inte minns detta själv. I slutet av april när jag blev flyttad från IVA bad jag Olle uppdatera igen om att salongen var fortsatt stängd året ut. Jag ville inte acceptera och förstå att Salong stilrum aldrig mer skulle öppna. Att bli fråntagen mina fötter och fingrar är en oerhörd sorg att bära. Men att senare under min sjukdomstid inse, förstå och acceptera att jag inte kommer kunna återgå till min salong, inte få träffa mina kunder, aldrig mer vara kreativ och jobba med människors hår....det var en otroligt jobbig samt en själslig tomhet. En tomhet och sorg jag aldrig kommer komma över. Att jobba som frisör är som att identifiera sig som frisör. Vem skulle jag vara utan mitt yrke? Vad skulle jag bli? Det är än idag, 2,5 år senare vara jobbigt att gå in i min salong. Jag har först nu orkat ta tag i att gå igenom och rensa upp där. Allt har sin tid tänker jag och sorg är inget man lämnar bakom sig, det är något man får leva med. Jag kommer aldrig släppa tanken om att bara jag haft kvar mina fingrar hade jag stått där idag och livet hade varit betydligt mindre komplicerat. Mitt yrke som frisör kommer alltid vara en del av min identitet.
