Jag uppskattar hösten mer än någonsin. Ända sedan jag var så nära döden 2019 har jag börjat uppskatta saker mer och mer som är. Men jag har också blivit allt mer noggrann med att se till vad jag gör med dagarna.Oktober ger en föraning om den tiden på året jag tycker saker och ting börjar gå tungt och trögt. De mörka mornarna känns så mycket tröttare än en sommarmorgon i juli. Det är som tiden inte räcker till när dagsljuset varar allt kortare för var dag som löper på. Klockan är slagen 16:10, jag står i dörren till Stellas kompis hus och möter mamman med soppåsen i handen. Hon ser stressad ut, precis som oss andra vid den tiden på dagen. Jag har Cornelis i bilen och vi ska på träning.- Förlåt, jag har inte hinnit laga mat än. Säger mamman ursäktande. - Det är så mycket hela tiden, läxor, mat, träning och hemmet sen är jag ensam denna veckan.Jag känner någon slags lättnad i min kropp när jag står där på hallens vackra stengolv. Jag svarar, - Exakt så har jag det också, jag vet hur det är. Livet är verkligen tufft vissa dagar.Vi möter varandra och gnäller lite tillammans, det känns ännu bättre.Jag skyndar hem, förbereder barnen i bilen på att hämta träningskläderna medan jag värmer gårdagens mat i micron. Glad över att det fanns rester kvar så vi slipper McDonalds.Medan maten blir varm hinner jag börja tömma diskmaskinen. Jag öppnar besticklådan och tänker att den dagen våra bestick ligger snyggt och prydligt i lådan, då har jag alldeles för lite runt mig. Just nu är jag glad att besticken ens hamnar där innan de ska dukas fram till nästa måltid.Ja livet som förälder är varken nytt eller unikt, vi sitter många i samma båt och även om vi kan drömma om ordning och struktur i besticklådan så spelar det kanske ingen roll i slutändan. Livet pågår ju nu, oreda i besticklådan eller inte. En anna oväntad överraskning idag var när Cornelis kommer till mig hemma och sa att det var människor på vår trädgård. Båda barnen blev så rädda att de gömde sig medan jag gick ut för att kolla vad som hände. Vår hund Sally slog mot ytterdörren och kände av att något inte stämde när barnen reagerade som de gjorde. Jag lyckades iaf fösa bort henne och gick ut. Det var Missing people som befann sig hos oss, de var en stort gäng. Jag hade inte full koll på dagens räddningsinsats ska jag medge då jag varit på återbesök på sjukhuset i Linköping och varken lyssnat på radio eller läst tidningen. De letade efter den kvinna som försvann i lördags. Jag blev också rädd ska erkännas och de böjde sig och tittade noga runt våra saker, så det första som slog mig var att de fått in tips just hos oss. Men det letade bara väldigt noga. Nåväl, jag lämnade lugnande besked till barnen och vi kunde sedan åka iväg på träningen.Jag hoppas verkligen de hittar henne välbehållen! Så olustigt och fruktansvärt. <3
