Hej!Här kommer nästan ett dagboksinlägg från mitt liv.Det är lördag och Melodikrysset går på radion samtidigt som jag dricker mitt kaffe och läser bloggar. Jag vaknade kl 7:10. Det har inte varit så svårt för oss att ställa om och kliva upp den här första skolveckan som jag trodde. Faktum är ju att jag mår så bra av att inte låta kvällar pågå i evigheter som sedan blir en sen morgon mellan drömmar och sömn. Jag känner mig fräschare när jag har en tid att förhålla mig till och kommer upp på morgonen. Tänk att barnen har börjat åk 5 och åk 3 nu. De verkar nöjda med den första skolveckan och båda har fått nya lärare i år så det är endel nytt. Jag känner mig väldigt positiv till det nya läsåret. Det har även dragits ner på aktiviteter under fritiden här hemma. Det är barnen själva som velat sluta med vissa av dem och vi var först inte helt med på det valet men nu känner jag ändå, fy tusan så skönt att gå in i hösten utan att stressa hela eftermiddagarna med middag, sporter och läxor. Halleluja vilken frid!Stella fortsätter med sin ridning och älskar att spendera tid i stallet medan Cornelis väntar på att lite innebandy och handboll ska dra igång. Det blir bra. Han är verkligen ingen sportkille men vi försöker uppmuntra honom eftersom det är så viktigt att röra på sig.Något som också är bättre nu är min sjukdom, idag känns det som snoret börjat falla på plats och hostan lugnat sig. I torsdags trodde jag att inälvorna skulle titta ut från halsen till slut så jag var till VC och fick hostmedicin, det verkar ha hjälpt. Jag påminner mig dock om att fortsätta i lugnt tempo till alla symtom är borta. Är som Pippi ni vet och behöver säga till mig själv på skarpen. Den här omgången har även varit så psykiskt påfrestande för mig. Jag har känt mig så hopplös efter alla sjukveckor. Blev så glad när läkaren gav mig en klapp på ryggen när jag gick därifrån, det värmde. Något som är annorlunda nu när jag blir förkyld eller sjuk efter amputeringen är att jag får nervsmärtor i mina fingrar och fötter som inte finns. Det är så retsamt och gör ont i något som känns helt onödigt. Kort sagt så är ju sjukdom väldigt ångestladdat för mig, inte för att jag tror varje gång att jag ska få sepsis utan hela grejen med att bli nedsatt. Nu ska jag fylla på kaffekoppen! Puss & Kram
